† † †

Jag sitter i en vit utestol av plast, och kylan sticker mig under låren. Jag stirrar på min cykelnyckel som om det är nycklen till ditt hjärta. Jag vill inte vara här längre, och det svider bakom ögonlocket som det gör när man får tvål i ögat. Jag tror på det varje gång: att om jag gömmer mig i folkmassan kan jag inte känna mig ensam, men det blir motsattsen varje gång.
Jag sa det till henne: Jag orkar inte bli kär mer, jag orkar inte finnas här. Jag måste försvinna härifrån.
Jag sa det.

Sedan tog han mina händer i sina, och sa att jag kunde lita på honom. Om ändå alla var lika godhjärtade. Sen höll han om mig en sista gång innan jag cyklade hem i natten, utan varken jacka eller självförtroende.
Allt händer för en anledning: och det här hände för att jag skulle kunna glömma allt.
Men det blev motsattsen igen.