† † †

Jag drömde om vågorna, havet. Så som jag kommer ihåg det var det aldrig bra. Jag når inte ytan, och det är bara en röst jag hör.
Jag ger upp, låter havets magi ta mig i en stor våg. All min kraft rinner ur mig så som den har gjort många gånger förr. Men aldrig så här. Världen trycker ner mig, men inget har någon betydelse längre. Det är OK när det känns på det här viset. För jag känner ingenting.

Jag vet inte vad vi ska göra. Beslutet trycker ner mig.
Trycker ner mig tills det inte finns en återvändo, och jag kan inte be om ursäkt längre. För det finns inget som ursäktar det här.
Åh.
Det är så mycket man ska ha, bara för att kunna vara den man vill vara. Men inte för att vara sig själv. Vem vill vara sig själv, det är inte fint. Rynka näsan.

Men om jag ska vara ärlig, så är det bara just så här jag vill ha det. Dig nära mig. Fast kanske mer verkligt än vad det är nu. (dagdrömmer alltid, it's becoming my thing)
Jag saknar dig.