† † †

   Du och jag bar på ett ofärdigt vit dockskåp med blåa knutar som du gjorde själv för så länge sedan, upp för trapporna i en allt för gammal trappuppgång. Träflisor i fingrarna som är omöjliga att få ut är udda metaforer för vår relation. I ett annat universum.

Vi skulle vara bra, och du skulle vara lika bra för mig som jag för dig. När du inte ville ha mig skulle jag kunna ändra på det, och du kunde förbli min för alltid. För att i mina drömmar är det du och jag, en blommig äng och en svag vind med en underbar obeskrivlig doft av nya minnen som jag aldrig ville glömma.
Men när vi sågs var det dock vinter. Kallt, snö och alltför hård is som vi inte kunde åka på. Du höll dina mjuka armar om mina axlar men den kärleken var det bara jag som kände. Nu är det kallare än någonsin.