† † †

we need to talk-
you've lost your soul and your heart.
now me.
i think we should break up.

and I'm not much for goodbyes
So I wont hold you back

I shouldn't, but I wouldn't. I'm not fine, and I've been denying this for too long. And now I should just shut up. You know.
It's too much. But it's still never enough.

Jag blir sjukt trött på allt, väldigt ofta känns allt skit.
piss/kuk/bajs/fitta/röv/svin/gris
Nu kan jag inte få ut några ord alls, jag kan inte beskriva detta alls. Men det är väl för att jag är hungrig, grinig, rastlös, och otroligt hopplös. Jag vet inte vad jag ska säga om livet längre.
Jag vet inte vad jag ska känna för någon längre.
Ibland vill jag bara skjuta mig själv/röka skallen av mig/försvinna ner under marken tillsammans med någon som fattar.
Förstår ni?


Det är så att jag fryser men jag orkar inte ens sätta på mig en tröja. Jag vill inte äta. Jag vill inte vara här.

men OHHHH! var finns du när jag vill ha kommentarer på mina dumma, idiotiska, och rent ut sagt meningslösa inlägg om dagdrömmar och sådanna saker som aldrig kommer gå i uppfyllelse bara för att jag tänker för mycket på dem. Drömmar kommer aldrig att slå in, typ. 99.99% av fallen går det inte. Inte ens du kan slå de oddsen.
Men jag vill ha dig här. Var finns du nu då?!?! Jag är desperat.

Hur ska jag förklara då... så att jag själv kan förstå.

All living on the edge,
Life is hard
But so are plates



I'm ill. I've got the falling-disease, crushes for you. Horrible sickness; dizziness, headrush, trembling fingers.
Fatal illness.

And it bothers me, that nothing is never OK. It's always up or down, and nothing's straight.
Why can't there be an in-between-state-of-mind?
Please. I hate that I'm so fucking bipolar, and that I need you.
I need you to make me feel OK. I wont be anything else. I am needy, and still: I hate needy people.
Like he was. and the other one. And the one after that. But you're different. Right?

I hate myself like this.
Why do I need you to tell me that I'm great? That I'm worth it.
Because that's all I ever whispered in your ear: that you're great, and that you wont want me when you're sober. That I mean nothing to you without the fucking booze, the alcohol in running in your vains is what makes you want me. Does in make sense?
I think not.
But I don't ever think. You mean the world to me. You keep me up, and I don't even know you.
When did I get this depressing? This desperate, pathetic.
And all you can say is: No, you're not. You're beautiful, you're all I want.
But, you say that to get me into bed. To lay underneath you, make oh-ah sounds. And I would not even love myself when I act like that, so how can you?
I'm not asking you to love me. Just to make me feel OK. But, oh! Why do I need you so bad?
You fuck up my mind.
Fuck it up, real hard. Just mess me up, or fix me. But I bet that it's easier to fuck me up. So why wont you?
Go ahead, fuck me up.
Fuck me up to no going back.

Jag drömde om en pojke jag inte känner, men just då var han min enda vän. Han ramlade, föll mot marken. Hans huvud träffade gatans hårda asfalt, och boldet var överallt.
Jag höll honom i min famn, hans huvud i mina händer. Men blodet var överallt.
Jag grät för honom. Jag grät för mig.
Jag grät för oss.

Han överlevde inte, men han dog aldrig. Jag har fortfarande blod på mina händer.



Det är en mardröm att inte kunna hålla fast vid den man vill ha, men man kan inte göra något annat än att släppa taget när han inte vill ha en.

För jag kan inte bestämma mig, om jag ska glömma dig eller kämpa emot alla andra som säger att du är dålig, inte bra för mig. DU FÅR MIG ATT MÅ ILLA. Och hur har jag förtjänat att hamna här, i den här situationen? Det känns bara jävligt fel att vara så här förvirrad.

Det är bara en lång väntan. Jag väntar ut den här striden, och ödet får föra mig vart som. En skog med alldeles för lite träd för att egentligen vara en skog, där sitter du och håller en kniv. Jag kan inte röra på mig, benen har sjunkt ner i mossan som rötter till ett stort träd, och jag är fast. Där är ett stängsel, el kanske? Det är kvavt, svårt att andas.
Jag är fast. Jag har fastnat.
Du försöker inte underlätta på det här. För jag står emellan dig och din fiende. Men du har alltid haft en fiende, och jag har alltid varit i tomrummet som är mellan dig och världen. Jag är stilla, och jag kan knappt andas längre.
Jag har hållt andan i flera år nu. Räcker det inte snart? Är det inte tillräckligt länge nu?
Är jag din gisslan?
Det känns så. Jag är instängd. Och jag ska rymma.
Jag ska lämna det här rummet, fyllt av vakum. Jag ska andas fritt igen, och jag ska vara fri. Jag ska rymma till någon annans rum, fast fyllt av kärlek. Ett rum, ett hjärta.
Du är en uttjatad mening i ett förgånget kapitel i boken om mitt liv.
Jag hör dig inte längre.
Jag är inte din gisslan.

Jag är yr. Och det blir bara värre när jag blundar och tänker på dig. Jag låg vaken hela natten. Åh, jag har gjort bort mig.
Igen.
Jag vill ha dig här.
Alla andra sitter i soffan, dricker starköl och sjunger "men det är på dig jag tänker i hemlighet". Förstår ingen annan hur ont de orden måste ha känts, hur det gjorde ont i bröstet när de orden kom ut genom munnen? Jag vill knappt finnas mer.

OK. Jag ska gömma mig. Någonstans. I ditt hjärta? Nej, inte i ditt, honoms eller mitt eget.
Jag ska springa. Långt härifrån, för jag skäms och jag orkar inte med att alla mina tankar ska jaga mig med olustiga minnen. Hemska minnen, oh. Jag vill radera allt. Som Kate Winslet i den där filmen, bara radera allt.
Oh.
Jag suckar och gömmer mig under en filt på vardagsrumsgolvet, de andra spelar dunka-dunka musik och dansar lite halvhjärtat balanserande på fotsulorna. Jag är i vägen.

-"Ensamhet kan båda vara fridfullt och fruktansvärt"
-"Negativ känsla av att vara ensam, antingen för att andra människor inte återfinns omkring, eller för dessa är alltför annorlunda eller avvisande"


Det är ju inte den typen av ensamhet jag menar, utan den typen som att du inte är här och jag blir ensam på mitt kalla rum och fastnar i tankar jag inte orkar tänka längre. Skulle inte du för en gångs skulle vara här? Just precis här, brevid mig.
   Den ensamheten som gör ont i hjärtat. Och jag vet inte vilken slags kärlek det här är längre. Jag vet inte vad det är för kärlek jag söker. Jag önskar du var svaret.
   Försök att glömma dig misslyckas alltid, för det har ju alltid varit du och jag. Men du lägger inte märke till oss längre. Du är självupptagen och jag hatar det.
Jag tror, att du inte vill stanna längre, att du inte vill ha mig och att du tror att du är bättre än mig på något sätt.
  Men du, det är du inte. För jag erkänner att jag saknar dig, att jag faktiskt behöver dig. Men inte som den du är nu, utan som den du var. Då när vi först träffades. Allt var kaos och du sa att jag var ditt ljus i det svarta mörkret.

Det här är till dig, men det vet du inte. Du förstår inte det här längre.

Bloodbank -listen