du kan knocka mig men det känns inte
Jag räknar, nummer i fel ordning, hit och dit. Jag tänker på något väldigt overkligt för då blir du mer verklig. Förstår du? För, hur kan du vara så verklig och så nära mig, allt på samma gång? Jag försöker förstå allt det här nu.
Allt är en fet röra i min skalle, inget hänger ihop och ju mer jag tänker på det desto rörigare blir det. Men allt var ändå så perfekt, om man tänker på den stora helheten. Och det är helheten som betyder något för dig och mig.
Tänk hur roligt det måste ha sett ut; du och jag vinglandes fram genom den mörka och oförlåtligt dömande natten, hand i hand och ingen kunde stoppa oss? Vi måste vara väldigt sjuka, störda på riktigt. Alla skriker efter oss. Du tittade mig i ögonen och sa att vi inte behöver vända oss om, för om vi har varann hand i hand kan vi ta oss var vi vill.
Jag släppte inte.
Jag tvekade lite, men jag ville tro på dig och att det var verkligt: självförtroendet, och förtroendet för dig, kom när du viskade i mitt öra, höll mig tätt intill dig, och kysste mig fast alla tittade och viskade.
Nu kvittar allt annat.
Men med kärlek och självkänsla kommer ångest och frustration, kan det någonsin bara bli bra? Bara bli bra. OK. Som när vi bara fanns i din säng. Ingenting existerade utanför ditt täcke, och världen var ju vår.
Du får inte släppa nu, snälla. (oh jag hatar när jag ber och gnäller, men jag är faktiskt jävligt rädd) Släpp inte. Jag är rädd, och det borde du förstå nu.
Allt är en fet röra i min skalle, inget hänger ihop och ju mer jag tänker på det desto rörigare blir det. Men allt var ändå så perfekt, om man tänker på den stora helheten. Och det är helheten som betyder något för dig och mig.
Tänk hur roligt det måste ha sett ut; du och jag vinglandes fram genom den mörka och oförlåtligt dömande natten, hand i hand och ingen kunde stoppa oss? Vi måste vara väldigt sjuka, störda på riktigt. Alla skriker efter oss. Du tittade mig i ögonen och sa att vi inte behöver vända oss om, för om vi har varann hand i hand kan vi ta oss var vi vill.
Jag släppte inte.
Jag tvekade lite, men jag ville tro på dig och att det var verkligt: självförtroendet, och förtroendet för dig, kom när du viskade i mitt öra, höll mig tätt intill dig, och kysste mig fast alla tittade och viskade.
Nu kvittar allt annat.
Men med kärlek och självkänsla kommer ångest och frustration, kan det någonsin bara bli bra? Bara bli bra. OK. Som när vi bara fanns i din säng. Ingenting existerade utanför ditt täcke, och världen var ju vår.
Du får inte släppa nu, snälla. (oh jag hatar när jag ber och gnäller, men jag är faktiskt jävligt rädd) Släpp inte. Jag är rädd, och det borde du förstå nu.
Complaints